Tilina

Oh yes, Tilisha och jag har precis köpt biljetter till att se den underbara mannen med den ljuvliga stämman spela inne på Vega den 9e juni. Missade honom sist han var i Köpenhamn och spelade, så nu haffade vi biljetter direkt. Det kommer bli fantastiskt bra, det känner jag på mig redan nu.

Idag har jag varit ledig från jobb, så det har varit att fixa lite idag och vila mycket! Ett besök på banken för att lösa in en check har jag hunnit med - känns bra! Även hunnit med att odla mina broccoli frön, så nu ser jag fram emot augusti/september då det är meningen att mina små bebisar ska ha blivit ätbara! Tvättat alla cykelkläder från Mallorca har stått på schemat samt lite målande! Min första tavla någonsin - hämtade inspiration från Cassandra Rhodins illustrationer - väldigt simpel, men man ska ju börja någonstans.

 I söndagskväll anlände flyget till Kastrup och jag var hemma i Staffanstorp igen runt 01 och igår var det back to work! Sista veckan på Mallorca var fantastisk - fick ihop fina timmar, både i berg och på slätten och mina ben och psyket var goda vänner. Temperaturen låg på 20 - 28 grader i solen så det ska man inte klaga på!!

Dock svullnade min ena körtel i ljumsken upp något helt enormt under onsdagen, gjorde fruktansvärt ont. Cyklade ut ett långt och lugnt pass på 5h på torsdagen och det kändes för varje tramptag så fredagen bestod av vila, vila, vila, då det oftast är ett tecken på att kroppen börjar få nog! Rullade till strandpromenaden och tillbaka och sen låg vi i sängen resten av dagen.

Vilan verkade ha gjort sitt för på lördagen sen var ljumsken bättre och rundan bestod av Sóller - Puig Major - Sóller och hem igen. De tidigare nämnda 28 graderna gjorde det oehört tungt för mig att andas ordentligt uppför Piggen, men upp kom jag!

I söndagsmorse möttes vi av regn och vi alla var överens om att har man klarat sig utan skador och skit i 13 dagar så är det en lite väl onödig risk att köra ut sista dagen i regn och på såphala vägar bara för att.

Överlag har det varit två fantastiska veckor, har trivts superbra att bo tillsammans med Katrine, och resten av sällskapet har som vanligt varit grymt!

Är dock fantastiskt att vara hemma igen hos familj och katterna, och hemmalagad mat!! Så självklart var det kassler och potatis med vitsås och pepparrotsvisp som hamnade i magen igår - yummiiiii.

Och ljumsken har det bättre också, svullnaden och ömheten är så gott som borta - en till dags vila, sen är det dags att börja träna igen!

Vädret de sista 3 dagarna har varit fantastiskt!! Bara irriterande att de första 7 skulle vara dåliga... Igår var det liniment och korta brallor på, vilket resulterade i en förvånansvärt markant linje redan.. Vilket i sin tur ledde till att jag idag körde i cykelbyxor á la hotpants-längd. Men, vi vet alla hur svåra de där ränderna är att få väck..

5,5h med berg i måndags, 4,25h platt igår, och 3,5 h med berg idag har satt sina små spår i fästena och stackars rumpan. Men imorrn är det sadelträning igen - d.v.s långt och lugnt, så det ser jag fram emot!!

Gissa vilket ben som är vems? Hihih.

Idag har det varit underbart väder, 17+ och sol!! Dock fick vi inte njuta så värst mycket av värmen då det var bergen som gällde idag, så det var på och av med jackan stup i kvarten - varm, kall, varm, kall, varm, kall. Har varit en tuff dag med 5h 15 minuters trampande, och 5 berg avverkade, men benen är i alla fall bättre och huvudet likaså.

Fästena har det bättre dem också, vi har flyttat bakåt och höjt sadeln lite, vilket verkar ha gjort susen. Nu har jag endast ont när jag kör uppför, och smärtan kommer i väldigt små doser, till skillnad mot förra veckan, så jag gillar det!!

Hinner inte skriva mer nu, ska ut och äta middag med Tage om en liten stund.

Förresten - så har jag världens bästa roomie. Katrine och jag är den bästa kombinationen!

Ja, så var man här igen. 6e dagen idag och äntligen har vädret börjat vända. Har varit några förfärliga första dagar med väldigt få grader. Vi hade till och med snö i onsdags, följt av hagel och snöblandat regn lite senare på dagen.. Så den turen blev inte lång kan jag lova!

Har problem med mina muskelfästen, så för mig har det passat ganska fint att det varit dåligt väder och därmed bara platta turer den här första veckan. Igår klättrades det uppför första stigningen och idag blev det Sollér x 2. Valde att inte köra Piggen idag då jag är rädd att överanstränga fästena när jag har en hel vecka kvar, plus att det ligger riiiimligt mycket snö längst upp.

Vädret i sig hade inte varit så farligt om man vore hemma - där har man ju en hel garderob full med kläder för alla väder. Aldrig tänkte jag väl att jag skulle behöva vinterskoskydd med mig ner här.. Så 28€ fattigare så har jag nu ett par som är helt OK.. Men fötterna har fått frysa en del trots det.

Imorgon sticker många av gästerna hem och vi blir få kvar till nästa vecka, dock har Designa Kökkens juniorlag kommit ner, men det känns lite i överkant att dra ut med dem, dock kommer Vansbro ner imorgon, så skulle det bli ett för tunnt gäng så finna ju möjlighet för sällskap iaf.

Har inte skrivit på några dagar - nu igen...

I måndagsmorse vaknade vi alla med tron om att vi skulle ha alla våra katter vid liv i många år till. På morgonen sprang Willy runt och lekte, var uppe i fönsterkarmen och härjade, skvätte med vattnet på köksgolvet som han alltid gjorde och allt var som vanligt. Några timmar senare så dog han.

Tilisha och jag hörde ett konstigt ljud ute i vardagsrummet och gick ut och kollade, vi trodde först att katterna hade lekt då Willy låg blixtstilla på golvet och andades häftigt och min katt stod bredvid, frusen i rörelsen och bara stirrade på honom. Men snabbt förstod vi att något inte stod rätt till då Willy öppnade munnen för att försöka få luft. På några sekunder dog han. Bara sådär. Från ingenstans. Han var ju bara 1,5 år gammal... Pappa rusade upp och försökte få liv i honom med mun-mot-mun metoden och hjärtmassage, och han lyckades 3 gånger, men sen kom blodet ur nosen och munnen på honom... Han dog förmodligen av HCM - en hjärtsjukdom som Maine Coon katter är speciellt utsatta för, och de som är födda med det blir i genomsnitt bara runt 700 dagar, och Willy var lite över 500 dagar.. Men de ger oftast inga symptom av det och det är svårt att veta om de har sjukdomen eller ej. Vi visste inte. Det har varit några fruktansvärt jobbiga dagar, och vi alla har haft så svårt att acceptera vad som faktiskt hände då han hade en särskild plats hos oss alla. 

Jag har aldrig riktigt förstått hur det varit att förlora ett djur - jag har ju bara haft hamstrar innan. När en hamster dör så sörjer man lite, men sen går man ut och köper en ny hamster. En katt eller hund blir ju som en liten familjemedlem. En som möter en i dörren när man kommer hem, som kryper upp i sängen på morgonen för att de vill mysa.. Förr när vänner har mist sina djur har jag alltid tyckt det varit trist, men aldrig kunnat sätta mig in i det, för jag har inte vetat hur det varit att ha en sån relation till dem, men nu vet jag.. 

Det har gjort fruktansvärt ont i mitt hjärta, och de andra två stackars katterna går och gnäller och letar efter Willy och har först idag börjar leka lite igen.. Men vi är glada för att vi fick den lilla tid med Willy som vi fick. Han var en så otroligt fin, stor och ståtlig katt och den katten som fick mig att bli kattmänniska.