Our Dear Willy

Har inte skrivit på några dagar - nu igen...

I måndagsmorse vaknade vi alla med tron om att vi skulle ha alla våra katter vid liv i många år till. På morgonen sprang Willy runt och lekte, var uppe i fönsterkarmen och härjade, skvätte med vattnet på köksgolvet som han alltid gjorde och allt var som vanligt. Några timmar senare så dog han.

Tilisha och jag hörde ett konstigt ljud ute i vardagsrummet och gick ut och kollade, vi trodde först att katterna hade lekt då Willy låg blixtstilla på golvet och andades häftigt och min katt stod bredvid, frusen i rörelsen och bara stirrade på honom. Men snabbt förstod vi att något inte stod rätt till då Willy öppnade munnen för att försöka få luft. På några sekunder dog han. Bara sådär. Från ingenstans. Han var ju bara 1,5 år gammal... Pappa rusade upp och försökte få liv i honom med mun-mot-mun metoden och hjärtmassage, och han lyckades 3 gånger, men sen kom blodet ur nosen och munnen på honom... Han dog förmodligen av HCM - en hjärtsjukdom som Maine Coon katter är speciellt utsatta för, och de som är födda med det blir i genomsnitt bara runt 700 dagar, och Willy var lite över 500 dagar.. Men de ger oftast inga symptom av det och det är svårt att veta om de har sjukdomen eller ej. Vi visste inte. Det har varit några fruktansvärt jobbiga dagar, och vi alla har haft så svårt att acceptera vad som faktiskt hände då han hade en särskild plats hos oss alla. 

Jag har aldrig riktigt förstått hur det varit att förlora ett djur - jag har ju bara haft hamstrar innan. När en hamster dör så sörjer man lite, men sen går man ut och köper en ny hamster. En katt eller hund blir ju som en liten familjemedlem. En som möter en i dörren när man kommer hem, som kryper upp i sängen på morgonen för att de vill mysa.. Förr när vänner har mist sina djur har jag alltid tyckt det varit trist, men aldrig kunnat sätta mig in i det, för jag har inte vetat hur det varit att ha en sån relation till dem, men nu vet jag.. 

Det har gjort fruktansvärt ont i mitt hjärta, och de andra två stackars katterna går och gnäller och letar efter Willy och har först idag börjar leka lite igen.. Men vi är glada för att vi fick den lilla tid med Willy som vi fick. Han var en så otroligt fin, stor och ståtlig katt och den katten som fick mig att bli kattmänniska.


Kommentarer
Postat av: Sophie

Sorgligt att han dog! Beklagar =( Bor inte Tilishas katter inne hos dem i dk?

2010-03-05 @ 09:46:01
URL: http://sophiela.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0